Minimibemanning eller behovsbemanning i demensvården?

Demensvården har rönt stor uppmärksamhet i media den senaste tiden, och särskilt har bemanningsfrågan debatterats. Senast i DN av Gustaf Fridolin och Agneta Luttorp, båda Mp.  Ett antal missförhållanden har uppmärksammats, som i allmänhet har ansetts orsakade av för lite personal. Det är uppenbart att det är för lite personal på många äldreboenden, särskilt nattetid. Därom är nog de flesta överens.

Efter en del turer i riksdagen, där frågan handlade om det behövdes en reglering av bemanningen eller inte, blev beslutet att bemanningen av demensvården ska regleras. Socialstyrelsen har nu i uppdrag att utarbeta föreskrifter om detta, de ska vara klara till sommaren 2012.

En fråga som infinner sig är det verkligen är föreskrifter om minimibemanning inom demensvården som behövs - eller om personaltätheten kan bestämmas på annat sätt, exempelvis ”bemanning efter behov”.

De flesta jag talat med förespråkar en minimibemanning, och utgår från en nivå som ligger högre än den personaltäthet som idag finns vid olika äldreboenden. Själv är jag tveksam till minibemanning.

Jag är inte övertygad om att en lagreglerad minimibemanning löser problemet med för låg personaltäthet. Själva begreppet ”minimi”, leder i vart fall min tanke till ”minsta möjliga (personal)”, och det tycker inte jag är en bra ambition när det gäller den typ av äldreomsorg det handlar om. Ambitionen måste rimligen utgå från ”bästa möjliga”

Jag ser också en risk med att genom införa en lagreglerad miniminivå. En sådan kan bli taket på personaltätheten. Även om det skulle bli bättre än idag, så kan det vid vissa tillfällen, när det egentliga behovet är högre, hänvisas till att lagen uppfylls. En bestämd nivå känns inte heller flexibel, behovet av personal varierar antagligen från tid till annan. Och en lagreglerad miniminivå är väl för övrigt också den en behovsbedömning?

Min inställning är att det ska finns tillräckligt med utbildad personal inom äldreomsorgen för att ge de äldre en bra vård. Den ska ges utav anställda med goda arbetsvillkor. Det borde ansvariga politiker kunna besluta om utan att luta sig mot en lag om vad som ska betraktas som ”tillräckligt” antal anställda vissa tider på ett dygn.