Mänskliga rättigheter går inte att damma av vid rapportering och sedan glömmas bort

Allmänt | 12 april 2024

Det skriver vi i en gemensam debattartikel i Altinget 12/4 2024, tillsammans med andra civilsamhällsorganistioner. Nyligen gjorda FN-granskningar visar nämligen på brister i hur Sverige lever upp till mänskliga rättigheter. När ska Sverige erkänna att man inte är bäst i klassen utan behöver göra sin hemläxa?

De senaste månaderna har Sverige granskats i två FN-kommittéer: den för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK) och den för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

ESK-konventionen slår fast bland annat rätten till hälsa, utbildning, arbete och en skälig levnadsstandard. I granskningen har regeringen, civilsamhället, Institutet för mänskliga rättigheter och Sametinget gett sin syn på hur rättigheterna respekteras i Sverige – en unik möjlighet att belysa situationen inför några av världens främsta experter på ESK-rättigheter.

Systematiska och omfattande brister
Kommitténs rekommendationer visar systemiska och omfattande brister i hur Sverige ser på sina skyldigheter. Under granskningen konstaterade regeringen inför kommittén att ”det finns utrymme för utveckling”, men konkretiserade inte hur det skulle ske. Vidare svarade man att det inte finns några planer på att erkänna rätten för enskilda att klaga till kommittén när deras rättigheter kränkts. I ett internt PM som regeringen hänvisade till framgår att man inte ser konventionen som bindande. Det är minst sagt uppseendeväckande – om en konventions innehåll ses som målsättningar snarare än rättigheter går de inte att konkretisera, mäta eller utkräva. Människor vars rättigheter dagligen kränks får vänta ännu lite längre på att Sverige ska ta deras rättigheter på allvar.

Hur ska regeringen göra?
Det 60-tal rekommendationer som kommittén riktat mot Sverige speglar den försämrade situationen för mänskliga rättigheter i landet. Särskilt när det gäller den ökade ojämlikheten och fattigdomen i landet.

FN ser tre områden som särskilt brådskande och vi undrar, liksom FN, hur regeringen planerar att:

• säkerställa meningsfull dialog och konsultation med det samiska folket
• genomföra lagliga och administrativa åtgärder för att bekämpa exploatering av arbetskraft
• säkerställa att socialförsäkringen kopplas till index för att garantera en skälig levnadsstandard.

FN har gett regeringen en tvåårig frist att svara.

Granskningen visar att Sverige måste arbeta betydligt mer utifrån konventionerna än vad som görs idag. FN är inte övertygade om att Sverige förstår vad detta innebär:

”Kommittén är bekymrad över hur Sverige ska åstadkomma den här förändringen eftersom ni inte verkar förstå konventionens standarder och principer eller era skyldigheter att efterleva dessa standarder och principer.”

Att inför rapportering damma av konventionerna för att konstatera att de inte är bindande leder inte till utveckling. Det vore ett hån mot både FN och oss som lever i Sverige att vid nästa rapportering återigen konstatera att vi har en regering som inte tar sina förpliktelser på allvar.

FN:s rekommendationer tillsammans med rapporterna från civilsamhället, Institutet för mänskliga rättigheter och Sametinget ger en färdplan för förbättring – om regeringen på riktigt menar att det finns utrymme för utveckling.

Fonden för mänskliga rättigheter, Ulrika Strand, generalsekreterare
Amnesty Sápmi, Eva Forsgren, ordförande
Amnesty International Sverige, Anna Johansson, generalsekreterare
Birth Rights Sweden, Katharina Berggren, ordförande
DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, Åsa Strahlemo, förbundsordförande
Diskrimineringsbyrån Gävleborg, Mattias Ring, verksamhetsledare
Diskrimineringsbyrån Humanitas, Amélie Poletti Lundström, verksamhetsansvarig
Funktionsrätt Sverige, Nicklas Mårtensson, ordförande
FQ, Forum – Kvinnor och Funktionshinder, Jessica Smaaland, ordförande
Förbundet Sveriges Dövblinda, Klas Nelfeldt, förbundsordförande
Independent Living Institute, Jamie Bolling, director
Läkare i världen, Hannah Laustiola, generalsekreterare
PRO Global, Prudence Woodford Berger, ordförande
Rättighetscentrum Dalarna, Ulrika Wiborgh, verksamhetsledare
SIOS – etniska organisationer tillsammans, Bojan Brstina, generalsekreterare
SKPF pensionärerna, Liza di Paolo-Sandberg, förbundsordförande
STIL, Jonas Franksson, ordförande
Trajosko Drom, Marcela Kovacsova, ordförande
Äldreupproret, Ann-Katrin Sundman
Örebro Rättighetscenter, Caroline Daly, verksamhetsansvarig